jan 1, 1784 - Stil och analys

Description:

Dikten tycks handla om ett samband mellan liv och död.
När jag läser dem första två meningarna: “Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger.” tolkar jag det genast som att han beskriver förruttnelsen som sin brud och att han längtar tills han skall bli begravd. Redan här känner jag att detta är något som är typiskt för hur man upplevde verkligheten under denna tid. Vi tänker att hans vilja att fly verkligheten ( Eskapism) beskrivs genom att han vill bli begravd för att han då kommer bort från verkligheten. Dikten är dock väldigt fin och romantisk. Den ger en romantiserad bild av döden och tar bort rädslan många har för att dö.

När jag läser tycker jag att texten känns ganska olycklig. Jag tolkar det som att han inte riktigt upplevt lyckan i livet eller hittat kärleken vilket speglar samhällets motsättningar, krigen och konflikterna. Alltså tror jag att han inte känner att han kommer finna lycka förrän han är begravd då alla livets plågor är borta. En mening som förstärker detta budskap är när Stagnelius skriver: “när fasor den blodade jorden bebo”. Just den meningen tycker jag extra mycket beskriver hur oroligt det var på jorden under denna tid.

Något som var vanligt under romantiken var att man hade en form av kärlek till naturen. I just denna dikt är det inte överdrivet mycket liknelser med naturen, men när han skriver “den stora, den grönskande jorden åt mig” känns det som ett typiskt romantiskt drag. Just “den stora” tycker jag speglar hur viktigt naturen var och det låter som att jorden var helig. Det låter också som att han är ångerfylld när den skrevs och på något sätt vill förenas med jorden genom att bli begravd och då bli av med den ånger han bär på.

Under romantiken var det också vanligt med “en längtan efter det okända”, vilket denna dikt bygger på. Mannen vet egentligen inte om hans lidande upphör när han blir begravd, men ändå har han en längtan efter det. Trots att han inte vet hur döden är beskrivs livet som smärtsamt och döden som fridfull. Många idag har en rädsla för döden och för dem skulle kanske denna dikt vara till hjälp. Döden behöver inte vara något att frukta för utan kan istället vara en längtan att slippa livets lidande.

De sista orden i dikten- “vi slumra dock båda i gyllene ro”, tycker jag beskriver en tro på något som kan liknas vid ett liv i himlen efter döden. Det verkar som att mannen ser döden som evig kärlek och lycka och som ett slut på det plågsamma livet. Detta reagerade jag på då det under den här perioden var mycket fokus på kristendomen, där många tror på ett liv efter döden med en himmel och ett helvete. Jag sökte information om Stagnelius och hittar då att hans verk visar hans slitning mellan religiöst färgad asketism och starkt utpräglad sinnlighet. I dikten verkar det som att Stagnelius tror att man kommer till himlen där alla bekymmer försvinner.

Språkmässigt innehåller dikten bland annat några rim:

“Förruttnelse hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.”. “

Brud” rimmar på “Gud”, och “läger” på “äger”. Detta ger dikten en bra rytm och ett flyt när den läses. Symbolik finns också och den största och kanske mest tydliga är att “brud” används som en symbolik för döden. Repetitioner och symbolik var mycket använt under romantiken av poeter och författare.

Added to timeline:

Date: