Antiken (1 янв 700 г. до нашей эры – 1 янв 500 г.)
Описание:
Antiken (av latin antiquus ’forntida, gammaldags’, av ante 'före') är en epok i Medelhavsområdets historia. Epoken börjar med de olika grekiska och italienska stadsstaternas grundande och första spridning under arkaisk tid omkring 700 f.Kr. och avslutas med Västroms fall år 476 e.Kr.[1] Därefter följer den tidiga medeltiden.
En del räknar även senantiken, omkring 300–600 e.Kr., som en egen, separat, epok mellan antiken och medeltiden. Det är då möjligt att placera slutet av antiken antingen till omkring 300 e.Kr. eller 600 e.Kr., beroende på om senantiken inkluderas eller inte.
Under antiken formades det klassiska västerländska kulturarvet inom särskilt filosofi, konst, politik, astronomi och matematik. Kristendomen formades i stor utsträckning under senantiken och modern empirisk naturvetenskap uppstod endast långt senare. I södra Europa, men inte nödvändigtvis på andra platser, följdes antiken av en kulturell nedgång; förnyat intresse för antik kultur har därför betecknats som en pånyttfödelse, eller renässans.
antiʹken, benämning på tidsperioden ca 800 f.Kr.–500 e.Kr. i Greklands och Roms historia.Ordet antiken (italienska antichità, franska antiquité, tyska die Antike) började användas på 1700-talet. Det betecknade från början den grekisk-romerska konsten, och ”en antik” kunde också avse ett enskilt antikt konstföremål, ofta en staty. Med ordet förknippas ofta föreställningar om en överlägsen grekisk-romersk kultur, som gick under i och med medeltidens inbrott men som man senare försökt efterlikna eller återuppliva.
Historisk översikt
Under Greklands arkaiska tid (700–480 f.Kr.) började en urbanisering, och den typiska grekiska stadsstaten fick sin form. Grekiska kolonier grundades längs Medelhavets och Svarta havets kuster. Den klassiska tiden (480–330 f.Kr.) utgjorde höjdpunkten inom konst, litteratur och filosofi. Maktkampen mellan småstaterna slutade med att de blev lydstater under kungariket Makedonien. Den hellenistiska tiden (330–30 f.Kr.) inleddes med Alexander den stores erövring av perserriket, där greker bosatte sig i stort antal. Städer som Pergamon, Antiochia (nu Antakya) och Alexandria blev nya centra för grekisk kultur. Under kejsartiden (30 f.Kr–500 e.Kr.) var grekerna inlemmade i det romerska riket.
Rom grundades enligt traditionen 753 f.Kr., och kungadömet störtades 509 f.Kr. I verkligheten fanns ett stadscentrum först ca 575 f.Kr., och kungatiden sträckte sig kanske till ca 450 f.Kr. Under republiken utökades maktsfären, och 60 f.Kr. var Medelhavet ett romerskt innanhav. Erövringen av Grekland och Mindre Asien på 100-talet förde den hellenistiska kulturen till Rom. I inbördeskrigen under första århundradet f.Kr. stod Augustus som slutlig segrare; hans författningsrevision 27 f.Kr. inledde kejsartiden. Därefter följde en 200-årig fredsperiod med relativt välstånd. På 200-talet e.Kr. blev rikets finansiella och administrativa kris uppenbar, och gränserna hotades både i norr och öster. En religiös omvälvning kom med kristendomen, som 391 blev statsreligion. På 400-talet invaderade germanstammarna riket. Germanen Odovakar avsatte 476 den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus. Kejsardömet levde sedan vidare bara i den östra riksdelen med Konstantinopel som huvudstad.
År 800 f.Kr. var Grekland och Italien jordbrukssamhällen med små brukningsenheter och lös politisk struktur. Urbaniseringen skapade administrativa centra, och hantverk och handel fick allt större betydelse. Stadskulturen bredde under kejsartiden ut sig i hela romarriket. Under senantiken stagnerade dock städerna, och den ekonomiska tyngdpunkten försköts till självförsörjande storgods. Den teknologiska nivån var hela tiden låg, och man var beroende av billig arbetskraft, främst slavar. Uppsving i en region grundade sig ofta på krigsbyte eller skatteintäkter från en annan. Antikens ofta beundrade kultur bars upp av en privilegierad elit.
Om antikens historia se vidare Grekland (historia) och romerska riket. Olika aspekter av den antika kulturen behandlas under uppslagsord av typen grekisk konst, romersk arkitektur, latinsk litteratur. Se även antik idrott.
image/jpeg
LAUROS-IBL
antiken och dess arv omger nutidsmänniskan i fler aspekter än hon oftast är medveten om. Inom språk, litteratur och konst, i arkitektur, lagstiftande och filosofiskt tänkande, överallt vindlar sig rottrådarna långt tillbaka i tiden. ”Den ökända hästen från Troja” – som av Karl Gerhard under andra världskriget gjordes till en symbol för den nazistiska femtekolonnen – ses här i en manieristisk tolkning av ”Trojas intagande” från början av 1600-talet (museet i Blois, Frankrike).
image/jpeg
BRIDGEMAN ART LIBRARY/IBL
antiken. Francis Wheatleys målning ”Konstakademien”, målad i slutet av 1700-talet under den nyklassicistiska epoken. Om konstnärens teknik inte är representativ för tidens smak, är hans motivval desto mer adekvat. Nyklassicisterna sökte sig tillbaka till antikens rena, formfulländade ideal. Akademiledamöterna ses diskutera och studera antik skulptur, här bl.a. representerad av den hellenistiska ”Laokoongruppen” i målningens mitt. Lady Lever Art Gallery, Port Sunlight, England.
Miljö
Människan har alltid åstadkommit förändringar i sin närmiljö; exempel står att finna även under epoker tidigare än den traditionellt antika. På 3000-talet f.Kr uppstod de första jordbrukande högkulturerna i Främre Orienten. Försaltningsprocesser som varaktigt utarmat södra Mesopotamiens jordar är ett resultat av tidig misshushållning – kanalsystemet för bevattning tilläts slamma igen, de översvämningar som följde medförde att grundvattennivån höjdes. När ytvattnet dunstade bort kvarstannade grundvattnets salter på ytan och jorden förstördes, ett förlopp som kan följas i samtida kilskrifttavlor.
Förutsättningarna för jordbrukets bedrivande, röjning av åkermark och beteshagar, medförde markerosion, som tidigt omdanade landskapet. Från ca 2000 f.Kr. anlades odlingsterrasser på bergssidorna i Grekland, ett tidigt exempel på markvårdande åtgärder. Avskogningens konsekvenser diskuterades redan av Platon på 400-talet f.Kr., men kulturlandskapet i dagens Grekland, som karakteriseras av kala berg och rika dalar, är troligen en effekt av 1800- och 1900-talens skogsskövling. Exempel på bärkraftig antik skogshushållning kan hämtas från bergsbruksområdena i Etrurien. Runt Populonia (på Italiens västkust mittemot Elba) odlades skog för träkolsframställning. Detta möjliggjorde gruvdrift på samma ställe från 500-talet f.Kr. till långt in i medeltiden.
Storskalighet tycks annars främst ha lett till miljöförstöring. Den romerska kejsartidens rovdrift av provinserna är ett exempel på överbelastning av miljön. Anläggning av storgods, framför allt i Nordafrika, bidrog kraftfullt till den ekologiska obalans som i dag karakteriserar dessa områden. Storjordbruksprincipen övertogs av morerna i det medeltida Spanien och från dem av de spanjorer som etablerade plantager i Nya Världen.
Den antika attityden till naturen-jorden som en kornbod, en tämjbar producent, fördes vidare till de kristna arvtagarna av det romerska imperiet. Konsekvenserna av denna natursyn har inte uppenbarats förrän i vår egen tid.
Fortlevnad
Vid flera tillfällen i Europas historia har man betraktat medeltidens inbrott som den antika kulturens undergång och medvetet strävat efter att återuppliva antiken. Kulturbrottet var i verkligheten mindre kraftigt än man föreställt sig, ty en del antika institutioner levde vidare, latinet förblev det normala skriftspråket, och de antika författarna var sjävklara auktoriteter inom den lärda världen. Trots detta innebar renässansen i Västeuropa på 1400- och 1500-talen en omvälvning, och konsekvenserna av just dess antikbeundran blev avsevärda. Konst, arkitektur och litteratur kom att domineras av antika former och teman, tankeliv och vetenskap sökte nya vägar, antikens individualistiska människoideal återföddes, och dess rationalism styrde tankemönstren. Antikinflytandet mattades periodvis men var starkt under franskklassicismen (1600–1700-talen) och nyklassicismen (ca 1800), då den antika konsten blev mera känd och vårt antikbegrepp uppstod. Under 1900-talet har de klassiska språkens tidigare starka ställning inom skolan försvagats och andra bildningsideal dominerat. Sedan ett par decennier erkänns igen det antika kulturarvets betydelse för nutiden, och antikintresset ökar världen över.
Добавлено на ленту времени:
litteratur historia
Дата:
Изображения:
![]()
