17 agos 920 anni - Tysk-romerska riket 920- 1250

Descrizione:

Beridna centralasiatiska folk har kontinuerligt plundrat, härjat och krigat från öst mot väster genom tiderna, exempelvis hunner och avarer. Mot slutet av 800-talet anländer så Magyarer (ungrare) och bosätter sig mot Tysklands (östfrankiska riket) gräns. Man plundrar och krigar precis som förr. Varför man inte plundrar Bysans har att göra med deras starka central- och försvarsmakt. Detta inser tyskarna som går ihop och enas för första gången. Man erkänner således hertigen Henrik och hans son Otto som temporära kungar. Otto får kontroll över armén (vilket han också har i 50 år), och i mitten av 900-talet har man besegrat ungrarna. Ett yttre hot har alltså enat ett splittrat rike och Tyskland fick en försvarsmakt.
I och med att Otto nu har makten över militären öppnar sig nya möjligheter för honom, han blir makttörstig och har nu resurserna för att verkligen etablera sig som regent. Tyskland börjar svälla, genom samma taktik som karolingerna (plundra, redistrubution) med ett undantag, man slutar agera som ett familjevälde. År 962 utropas Otto den store till kejsare, och det Tysk-romerska riket, en stormakt, har fötts.
Man behövde dock ett system för att bibehålla makten permanent. Det första spörsmålet var hur man skulle kontrollera hertigarna. Svaret blev Pfalzgrevar. Pfalz betyder palats, och pfalzgrevarnas funktion blev som ett slags fogdar. Kungliga ämbetsmän, lojala agenter, personliga band till kungen. Pfalzgrevarna skulle hålla koll på hertigarna. En annan aspekt som cementerades under denna tid var kyrkan, biskoparna under det tysk-romerska riket blev kungarnas förlängda arm.
Dessa två aspekter (pfalzgrevar och kyrklig kontroll) blev i kombination med att man höll ihop familjen och inte delade upp riket ett framgångsrecept, och imperiet höll. Men, det kunde fortfarande falla på inkompetens och slarv. Kungen behövde vara kompetent.

Aggiunto al nastro di tempo:

Data: