Don Quijote (Don Quixote med dåtida spansk stavning), är en spansk roman i två delar från 1605 och 1615, skriven av Miguel Cervantes. Dess fullständiga titel är Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha.
Romanen är uppkallad efter sin huvudperson, en fattig adelsman som utspelar sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal. Förläst på riddarromaner ser han därför inte världen för vad den är och rider iväg på sin gamla hingst Rosinante, med sin väpnare, bonden Sancho Panza på åsnan Rucio, med målet att visa prov på ridderlighet så att han kan vinna kärleken av sin älskade Dulcinea (från spanska ordet för "söt"). Dulcinea är det namn Don Quijote inbillat sig att hon bär; hennes riktiga namn är Aldonza. Detta är en ordvits; ett gammalt spanskt talesätt lyder "Har vi ingen annan så tar vi väl Aldonza", vilket skämtsamt antyder att hon blir vald till hjärtas dam för att ingen annan finns att få.
Romanen anses vara ett av de stora klassiska mästerverken och räknas ibland även som den första moderna romanen. Den är en drift med riddarromanen, och är samtidigt ett av de mest kända exemplen på genret. Dess form är komplex med en ramberättelse kring ett antal avsnitt (den mest kända är den i kapitel 6 där Don Quijote slåss mot ett antal väderkvarnar som han tror är jättar), tillbakablickar och berättelser inuti berättelser. Inte minst det metalitterära inslaget har många senare författare funnit inspirerande. Om det inte vore för Don Quijotes trogna väpnare Sancho skulle han antagligen blivit ihjälslagen då han i många fall lyckades irritera de folk han mötte på resan.
Romanen blev framröstad som en av de 100 bästa böckerna, det så kallade Världsbiblioteket. 2002 utsågs Don Quijote till världens bästa bok i en omröstning av hundra författare från 54 länder.
