Kejsartiden (30 f.Kr-500) (22 déc. 30 av. J.-C. – 4 mars 500)

Description:

Kejsartidens despoti inskränkte friheten och ledde bland annat till den politiska talekonstens förfall; den reducerades till panegyrik och övning i deklamation. Vissa kejsare var intresserade av litteratur, men gunsten var nyckfull. Satiren, öppen eller förtäckt, blev ett framträdande element. De flesta författarna i det romerska riket skrev på latin, men några av de främsta använde grekiska, som alltfort höl ställningarna i rikets östra hälft. Några årtionden in på 100-talet sker en ny avmattning och fram till antikens slut omkring år 500 har vi bara enstaka författare av rang. Under denna tid gör emellertid kristendomen sitt segertåg och ger ett nytt innehåll åt litteraturen. Kyrkans intellektuella ledare, som sedan kallats kyrkofäderna, var inte sällan goda författare. Om den hedniska litteraturens värde rådde olika meningar, men av betydelse blev att flera kyrkofäder inte bara ville beara den utan också gjorde den till mönster för ny, kristen litteratur.

Medan denna epok litterärt sett i Västerlandet är underlägsen den föregående, infaller nu den indiska litteraturens klassiska tid. Den har stora likheter med motsvarande skede i grekisk litteratur åtskilliga hundra år tidigare. Man studerar och imiterar den gamla litteraturen. Dramat växer fram. Även i Kina, som vid denna tid, efter Handynastins fall år 220, blev politiskt splittrar, skapas betydande litteratur. Från Indien sprids buddhismen till Kina, en motsvarighet till kristendomens segertåg över Europa vid samma tid.

Ajouté au bande de temps:

Date: